Jag får väl ta tag i det här inlägget som jag fasat för att skriva, men som jag hela tiden vetat att jag kommer vilja skriva nån gång. Idag är nån gång. Sista halvåret har jag inte mått så bra. Jag har mått skit rent ut sagt. Jag har snuddat vid ämnet här i bloggen ett par gånger men aldrig riktigt skrivit ut hela sanningen vad som ligger bakom hur jag mått. Jag kommer fortfarande inte kunna tala om hela sanningen eller allt som snurrar i mitt huvud. Det är för jobbigt. Det började för drygt ett halvår sedan. Tankarna började snurra. Tankar om framtid och vad jag vill. Jag orkade inte med skolan längre och jag har fortfarande mitt examensarbete kvar för att jag inte pallar med det just nu. Så fort jag tänker på det får jag lätt panikångest och börjar gråta. Det hela beror på min hjärna och all tankeverksamhet om så mycket jobbiga saker. Jag började fråga mig själv om mitt förhållande med Johannes var bra, eller om vi behövde ett break från varandra för att få tid att tänka på oss själva. Vi har under en längre period känt att vi bråkade mycket och irriterade oss för småsaker. Sådant som vi alltid klarat oss runt. Men den här gången kändes det annorlunda. Det kändes liksom som att vårt förhållande inte klarade av alla småbråk längre. Det var liksom inte värt det. Vi valde att göra slut. Det gör ont att tänka på det. Han är den bästa, snällaste, mest omtänksamma, sociala människan jag känner, men det kändes som att vi bara var vänner i slutet. Jag kommer alltid älska honom, i hela mitt liv, vad som än händer. Vi bestämde oss iallafall för att avsluta vårt förhållande som goda vänner. Och det känns som att det kommer vi kunna vara. Vi umgås med våra gemensamma vänner och det känns bra. Dock är mitt hjärta just nu halvt, även om det var ett gemensamt beslut och att det var jag som gått och tänkt på detta länge innan jag tillslut tog upp saken. Beslutet kändes som ett måste för att vi båda förhoppningsvis skall kunna må bättre, och för att vi på riktigt skall kunna tänka över vad vi egentligen känner och vill. Och det är något som framtiden får avgöra. Men för er som undrar varför jag mår dåligt, är ledsen, börjar gråta för ingenting, är lättirriterad eller agerar allmänt konstigt; här har ni svaret. Jag mår skit. Det är aldrig lätt att bryta upp med någon som man spenderat varje dag tillsammans med de senaste 6 1/2 åren. Helt plötsligt är man helt ensam. Jag börjar gråta bara jag tänker på det. Jag orkar snart inte mer... Det är så ensamt att inte vara två.